Den här dagen har jag tagit farväl av min älskade lilla mamma. Hon somnade in snabbt och oväntat, trots långvarig sjukdom. Det går aldrig att föreställa sig hur det ska kännas. Tomheten drabbade mig med en rejäl smäll. Trots att jag ibland både bett och längtat efter att hon skulle få somna ifrån den kropp som hon var fånge i, så blev det ändå så otroligt tomt. Man blir lätt egoistisk när det gäller de som står nära. Men begravningen blev ljus och innerlig. Tror hon blivit nöjd. Det var mycket sång och musik, det har varit hennes hela liv, och kören tog verkligen ner himlen då de sjöng.Och tänk att Staffan hade kostym, det har han inte haft sen vi gifte oss, de du mamma! Det svåra är nu att gå vidare, att "städa" undan henne, det sista jag gjorde nu var att avsluta bankkonton.... då blev det liksom så definitivt. Lilla mamma, jag saknar dig så!

Jag kommer på att det är så mycket jag inte hann fråga, och nu är det för sent.....

Skulle vilja berätta för dig att Emma har pojkvän... och är så kär att hon frivilligt kliver upp och åker in till stan med halv sju-bussen!!! Att Tobias funderar på att bli busschaufför, du var så mån om dina barnbarn, och undrade alltid hur de mådde. Hittade i din låda alla teckningar de ritat som du sparat. Gissa om de blev förvånade, och glada. Det syntes. Jag var och tände ett ljus i lyktan härom dagen, vet att du egentligen inte tyckte så mycket om det, men jag tror du har överseende. Det känns bra att tända ljus, det blir mindre dystert då.

Jag vet att du har det bra hemma hos Gud, sjunger som aldrig förr, och alla nära o kära som du fått återse. Och en dag ska vi ses igen. Det är det som bär de där tunga och jobbiga dagarna.

Älskade lilla mamma. Vi ses, och till dess ska jag försöka göra mitt bästa!